Om kartor – St. Kilda – Englands mest otillgängliga plats

Detta är en karta över Skottland från 1580. Det är inte kartan i detta fall som är det mest intressanta, utan den lilla ögruppen St Kilda som ligger 66 km väster om Yttre Hebriderna i Skottland. Ön ligger så långt västerut att den oftast inte finns med på kartor över Skottland.

Den största ön som endast är 6,7 kvadratkilometer heter Hirta och var bebodd ända fram till 1930 då befolkningen evakuerades. Man har hittat fynd som visar att ön varit bebodd redan under bronsåldern.

St Kilda som anses vara Storbritanniens mest svårtillgängliga och ensligaste plats är ett av Skottlands fem världsarv.

Carte_of_Scotlandepm

Pricken längst till vänster är St Kilda.

En vy över den vackra bukten där den numera övergivna byn på ön Hirta ligger.

SONY DSC
Foto Otter

Man kan ta sig hit med guidade turer på sommarhalvåret, men vädret gör att många turer ställs in. Båtresan tar tre timmar med en snabbgående båt (18-20 knop) vid hyggligt väder. Det är säkert en utmaning även för en äventyrare att ge sig ut hit och kanske tillbringa en natt här och inte veta när man kan ta sig härifrån.

Medeltemperaturen i januari är 5-6 grader och i juli 12 grader C. Blåsten når som man förstår ofta upp i enorma vindstyrkor.

Dun,_St_Kildapm
Foto Bob Jones

Överblick av byn omgärdad av en stenmur. Man kan se en liten militärbas till höger.

St_Kilda_villagepmThe Village. The Head Wall surrounds the site, with Tobar Childa top left, the 19th century Street at centre apm
Foto Stephan Hodges

Befolkningen livnärde sig av får, några nötkreatur och man kunde odla lite korn och potatis. Sjöfåglar och ägg utgjorde den huvudsakliga födan. Bland sjöfågel fångades framför allt havssulor, lunnefåglar, labbar och stormfåglar. Av fåglarna använde man fjädrarna och utvann olja till lampor. Fisket var inte särskilt omfattande. Havet var gropigt och vågorna alltför höga och vädret kunde växla snabbt.

På sådana här branta klippor klättrade man för att fånga fåglar och ägg. Männens tår lär ha blivit abnormt utvecklade av klättrandet, som man gjorde barfota.

Bradastacpmpm
Foto Richard Webb

I sådana här pinnar förankrade man rep så att männen kunde klättra ner för de stupbranta klipporna för att fånga sjöfågel och ägg.

RopingpegSt Kildans brukade klättra ner de rena klipporna för att hämta fulmar kycklingar och ägg. Denna stift, nära de branta klipporna i Conachair, kan ha använts för att föran
Foto Bob Jones

Trots att ön tillhörde Storbritannien levde öborna här efter helt egna regler. Det lilla samhället var klasslöst. Man hade inte rösträtt, betalade inte skatt och gjorde inte värnplikt.

Varje morgon lär byns män ha samlats på huvudgatan för att bestämma vad man skulle göra. Det måste mest ha handlat om vad man praktiskt kunde ta sig för beroende på vädret och för att planera för hushållningen samt för uppdelningen av arbetet.

Flera källor beskriver att människorna här var mycket lyckliga. Man dansade och sjöng till vardags. Men efter att kyrkan från Skottland kommit till ön i slutet på 1800-talet ändrades kulturen. De spontana sjungandet tystnade och man tvingades till gudstjänsten såväl söndagar  som vardagar.

 

St-KildansThe Street in 1886pm

Bilden ovan är tagen 1886 och visar bygatan.
Nedan ser man hur husen  mer eller mindre förfallit, men en del har man restaurerat.

The_StreetThe Village Street showing restoration workpm
Foto  Des Colhoun

Detta är kyrkan. Annexet till höger är skolsalen, som byggdes 1884.

Stkildachurch
Foto Bob Jones

Interiör av kyrkan. Som mest bodde här 200 personer. När befolkningen evakuerades 1934 bodde det 36 st här så fanns nog plats för dem i den lilla kyrksalen.

Insidestkildachurch
Foto Bob Jones

Detta är en cleit där man samlade torkad och saltad fisk, ägg i torvaska, fjädrar, korn, potatis, hö, gödsel, torv och saltat lamm

Cleit_above_Village_Baypm
Foto  Bob Jones

Två gånger om året anlöpte en båt från Shetland. Man meddelade sig med omvärlden genom att lägga ett meddelande inne i en träpinne som fästes vid en fårskinnspung som ju var vattentät och sedan släpptes i havet. Otroligt nog hamnade en sådan post ibland på Hebriderna. Ibland i Norge sägs det!!!

St_Kilda_mailboatLaunching the St Kilda mailboat
Foto Richard Kearton

1 200 får med gener från vikingatiden lever helt förvildade här.

Soay_lambs_on_HirtaAttribution Eileen Hendersonpm
Foto Eileen Henderson

Omständigheterna för dessa människor försämrades.  Detta berodde på kryssningsfartygen som började besöka ön, första världskriget, utvandringen och sjukdomar turister förde med sig. Barnadödligheten hade sedan länge varit hög.

I augusti 1930 evakuerades de sista 36 invånarna under stor dramatik på egen begäran. (Det finns uppgifter om att de tvångsförflyttades.) De hamnade på olika platser i England. De talade bara gaeliska och kunde inte göra sig förstådda.

Blotonstkildapm
Foto Bob Jones

En militär ”missile-tracking” station finns kvar.

Den svenska arkeologen Karin Altenberg har skrivit en bok om Hirta som heter Island of Wings.

En bok som är långt mer uppmärksammad och prisbelönt utomlands än i Sverige. Det är en verklighetsbaserad historia om pastorn MacKenzie och hans gravida hustru Lizzie som år 1830 tar sig ut till den isolerade ön för att missionera.

Boken är skriven på engelska och finns inte på svenska. Finns att köpa i Sverige som pocket på engelska och är mycket lättläst.

Här i Svenska Dagbladet finns en trevlig och intressant artikel om Karin Altenberg.

I bloggen ingridsboktankar.blogspot.com/ finns en fin recension över boken.

19497727_max

Källor: Wikipedia text och foto
Karin Altenberg Island of wings

27 reaktioner på ”Om kartor – St. Kilda – Englands mest otillgängliga plats

  1. Så intressant! Många tankar och undringar väcker din berättelse. Jag blir genast sugen på att få se det, men vet att det aldrig blir av. Man kan ju undra varför befolkningen förflyttades, vad det var som gjorde att de inte kunde bo kvar. Läste på en blogg att många gamla damer har besökt sin forna hemö och gråtit när vädret inte låtit dem kliva i land.

    Liked by 1 person

    1. Det var tragiskt att de måste evakueras, men deras umbäranden blev till sist för stora. Har också läst om att somliga återvände för att se sin uppväxtmiljö.

      Gilla

  2. Otroligt intressant och spännande att läsa det här. Jag har aldrig hört talas om den här ön förut och eftersom jag är ett stort fan av Skottland så var det verkligen roligt att få veta. Tack för att du lagt upp det här på bloggen Eva.

    Liked by 1 person

    1. Tack för det. Det kanske vore något för dig och din man att besöka. Ni gillar ju exotiska resmål. Det lär vara exceptionellt vackert att dyka här – för den som törs i det gropiga havet.

      Gilla

  3. Men åh så intressant. Vilket jobb du lagt ned på detta inlägg! Stort tack!
    Har hört talas om St Kilda, men allt det här visste jag inte. Så spännande!

    Gilla

    1. Hej Gunilla! Vad kul att du tycker det. Jag har så roligt när jag gör mitt ”researcharbete” och lär mig så mycket själv. Men visst tar det tid.

      Gilla

  4. Väldigt roligt och intressant att läsa om St.Kilda sett från en vinkel som jag inte trodde fanns. Jag har mött ullen från Soayfåret och det är för närvarande det mest primitiva får som ännu lever. Ullen är den finfibrigaste som kan mätas och jag läste på nätet att djuren har inget flockningsbeteende så när man försöker samla dem med vallhund, sprids de bara, det går inte att få ihop dem. Arkeologer kan prata i timmar om Soay-fåret och och det gör också textilare som håller på med ull. Men själva ön visste jag inget mer om.
    Tänk att de har bilder från 1886 med människor som ännu levde på vad ön gav och det skulle då dröja till 1934 innan befolkningen helt evakuerades. Tack för titthålet bakåt i tiden och ut i Atlanten.

    Gilla

    1. Tack för din trevliga och utförliga kommentar. Detta var spännande att du känner till fåren och att ullen verkar känd bland arkeologer och textilare. Är det så att man använde den fina ullen till speciella vävnader, stickningar eller tyger, tror du? Intressant också att fåren inte går att tygla med vallhund. Riktiga individualister med andra ord!

      Gilla

  5. Det var verkligen ett intressant inlägg och länken var riktigt infprmativ läsning. Shetland har ju fått ”ett ansikte” genom böckerna och tv-serien, men S:t Kilda hade jag aldrig hört talas om. Naturen är ju helt fantastisk att titta på, men att leva/bo där var nog ingen höjdare.
    Ett suveränt inlägg!!!

    Liked by 1 person

  6. Anki

    Så spännande inlägg! Har läst om ön någon annanstans, men minns inte var … verkligen intressant. Tusen tack Eva! Nu ska jag läsa artikeln om Karin Altenberg – tack för länken!

    Liked by 1 person

  7. Tack för det här inlägget, så otroligt spännande.. Mina favoritländer som jag så gärna vill besöka är England, Skottland och Irland så skulle gärna besöka den här ön utan blåsten då förstås… 🙂

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s