Namnet Tiburtius är ett av de allra ovanligaste i vår almanacka.

Det finns mycket gamla nordiska traditioner knutna till Tiburtiusdagen.

Enligt gammalt ansåg man det var den första sommardagen. Motsvarande dag på hösten var den 14 oktober.

Enligt folktron var det också på Tiburtiusdagen som björnen kom ut ur idet. Därför visar man på flera djurparker upp årets nyfödda björnungar just denna dag. Här på Kolmårdens djurpark.

Andra kännetecken var att ”tjädern kunde höras spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”.

På Tiburtiusdagen ”dansa både mygg, myror och ormar”.

Kråknedan är ett annat uttryck man använde förr om tiden efter 14 april, när månen är i nedan dvs. månfasen från fullmåne till nymåne när månen tycks bli mindre och mindre.

Ordet finns belagt i svenskan sedan 1500-talet och innebar även en tidsperiod under våren med kyla och dålig väderlek, eller om en allmänt dyster och olycklig period i livet.

Anledningen till benämningen kråknedan tror man ha att göra med kråkornas parningstid, och att vinterförråden börjat sina men vårens nyproduktion knappt hunnit komma igång.

Så här vackert och träffande skaldade Erik Axel Karlfeldt om kråknedan.

”Nu nejden står sval
i hämmat flor kring din bår,
ty månen, färglös och smal,
ännu i sitt kråknedan går,
och träden vaka
kring huset med ängslig blåst,
och tunnklädda knoppar skaka
i järnnattens blånande frost”

🌖🌛

Povel Ramel har också skrivit en Visa om kråknedan

---