I ett av Susanne Ljungs intressanta radioprogram Stil står skyltdockorna i fokus (11 sep 2020).
Skyltdockan – underskön, utskälld och utrotningshotad är undertiteln. Det handlar om hur skyltdockorna länge hängt med modet för att locka till köp av kläder. Men som alltmer börjat tappa sin funktion i den digitaliserade världen.
Som så mycket annat i spåren av coronapandemin har även skyltdockornas betydelse förändrats. En ny funktion blev att de utplacerades på barer och restauranger i USA och Europa dels för att folk skulle tvingas hålla avstånden, dels för att ge illusion av det var fler gäster än det faktiskt var.
Om det är skyltdockor, papp- eller platsfigurer man använder bl a i olika idrottssammanhang som surrogat för publik vet jag inte.
Även i den växande trenden med sexdockor har skyltdockorna funnit en ny plats.
Susanne Ljung berättar bland mycket annat intressant om den franske skräddaren Alexis Lavigne som uppfann skyltdockan (han uppfann också det mjuka måttbandet) på mitten av 1800-talet.
Så långt radioprogrammet.
Detta fick mig att undra hur man gjorde förr innan skyltdockan var uppfunnen. Efter lite efterforskningar fann jag att man tillverkade små trädockor som man klädde med det senaste modet. På så sätt kunde det senaste modet annonseras och visas upp för skräddare och sömmerskor som kunde kopiera kläderna.
De kallades pandoror (efter den första kvinnan i den grekiska mytologin) eller manikin/mannekänger (efter nederländska manneken som betyder provdocka/modedocka). Pandororna nämns första gången under 1300-talet, och namnet Pandora som beteckning är känt från 1642.
Pandororna var mycket dyrbara och uppfattades som värdefulla och exklusiva föremål. De skickades runt och visades upp av diplomater till främmande hov och mellan kungligheter. Under perioden 1715–1785 var pandoradockor mycket vanliga och sändes av tillverkare omkring i både Europa och Amerika.
På 1700-talet exporterades de månadsvis från Paris till övriga Europa. I Sverige var den även populär och kallades då för gerningsdocka.
En fransk modehandlare och sömmerska var Rose Bertin som använde sig av pandoror. Hon anses vara Frankrikes första berömda modedesigner och gjorde haute couture till ett begrepp. Hon är också känd som Marie Antoinettes sömmerska.
Småningom blev pandororna utkonkurrerade när modetidningar började ges ut på slutet av 1700-talet. Slutligen började man använda sig av levande modeller – mannekänger eller fotomodeller.
Denna modedocka eller Pandora finns på Livrustkammaren. Tillverkad omkring 1600.
Beskrivning av hennes kläder mm
Stomme av ståltråd. Dräkt av violett siden besatt med spetsar av guldtråd och -lan. Ärmar av rött, numera blekt siden, överspända av ett med pärlor besatt guldtrådsgaller. Muff broderad med rött silke, guld och silvertråd.
Tre underkjolar:
1, av skuren och oskuren silkessammet, kantad av spets av silvertråd.
2, av rosafärgad taft med spets av guldtråd och guldlan.
3, “livstycke” av gulnad taft. Stommen lindad med silke- och guldtråd. Ansikte av ljus taft, blå ögon, ögonstygn, näsa och mun av silketråd. Hår av brunt, naturellt hår, besatt med pärlor och guldtråd, bakhuvudet flätat och lindat i hårsträngar. I hårfästet ett pärlband, i frisyren ett diadem av guldtråd och pärlor.
Tidigare har funnits en papperslapp fäst under dockans kjol med påskrift: “Denna docka gjord af Konung Carl den Nijondes prinsessa”, varmed torde avses Katarina (1584-1638), genom pfalzgreven Johan Kasimir eller möjligen Karl IX:s gemål Kristina av Holstein-Gottorp).
Källor:
Livrustkammaren
Wikipedia
Stil SRPlay