Louise Penny – Hur ljuset tar sig in

penny_hur_ljuset_tar_sig_in_omslag_skissa

Titel: Hur ljuset tar sig in  (How the Light Gets In) 2013
översättning Carla Wiberg
Förlag: Modernista
Antal sidor: 479

En riktigt bra bok att läsa långtråkiga dagar i karantänisolering. Välskriven, intressant och annorlunda miljö och stundtals mycket spännande.

Louise Penny är en framgångsrik kanadensisk författare med stora framgångar som fått många utmärkelser. Boken är den nionde i serien. I år utkommer del 16 i serien.

Hennes senaste polisroman om den genomsympatiske kommissarie Gamache har titeln Hur ljuset tar sig in. Ett citat av Leonard Cohen. ”There is a crack in everything. That’s how the light gets in.”

Man myser av välbehag över beskrivningen av atmosfären den lilla byn Three Pins inför de stundande julhelgerna. Känner dofterna av god mat från byns bistro, de värmande brasor i husen, snön som faller så vackert och julbelysningen i de tre jättegranarna som är byns signum. Byn finns inte med på några kartor och ligger i en djup dal utan möjlighet till mobil uppkoppling. Där bor bl a Clara, Myrna, Ruth, Olivier och Gabri alla välkända karaktärer för oss som läst hennes tidigare böcker.

Huvudpersonen Gamache bor och verkar i Montreal. Som chef för mordroteln på Sûreté är han sedan länge motarbetad och utfrusen av sin chef. Han har fått se hela sin lojala och duktiga personal bli omplacerad. De har ersatts av nya oerfarna och illvilliga poliser. Allt för att misskreditera Gamache. Inte ens vännen, kollegan och svärsonen in spe, Jean-Guy Beauvoir, pratar med honom längre. Han har bara en trogen medarbetare kvar – inspektör Nicole Lacoste.

Gamache välkomnar därför ett avbrott när antikvariatsägaren Myrna ber honom komma till byn Three Pines när hennes mystiska väninna Constance inte dyker upp som överenskommet. Constance visar sig vara en mycket omtalad och känd person och poliskommissarien börjar nysta i en märklig historia.

Samtidigt pågår en stor konspiration inom Montreals polisväsende och ett politiskt maktspel på mycket hög nivå. Gamache förstår att han är en som kommer att undanröjas eftersom han är dem på spåren. Han misstänker vilka som är inblandade, men förstår inte vilket uppsåt de har. Denna intrig ger återblickar till en av Pennys tidigare böcker, men man behöver inte ha läst den för att hänga med i handlingen.

Gamache blir tvungen söka en trygg plats för sig själv och sina närmaste kollegor som ännu är honom trogna. Frågan är om han går säker ens i Three Pins. Spänningen blir bitvis verkligen hög när Gamache kommer konspiratörerna på spåren och försöker hindra en fruktansvärd katastrof.

Omdöme: På en skala ett till fem ger jag boken tre. Den är skickligt skriven, miljön och karaktärerna underbara och spännande, men de två intrigerna går inte riktigt ihop. Upplösningen är lite osannolik.

louise_penny_foto_sigrid_estrada_0a
Louise Penny

Om författaren
Louise Penny har miljontals läsare världen över. I Sverige är hon inte så omtalad som hon är värd. Hon skriver oerhört skickligt. I boken använder och upprepar hon t ex en del fraser och strofer som binder ihop handlingen och läsandet på ett tekniskt effektivt sätt. Hon tillför nya pusselbitar hela tiden men man kan aldrig ana sig till den dramatiska upplösningen och slutet.

Hon är född 1958 i Toronto och har arbetat som journalist. Hon bor i en liten by nära gränsen till USA liknande Three Pines. Hennes man som dog 2016 efter att de levt tillsammans i 22 år är förebild till Gamache. Han beskrivs som vänlig, omtänksam, generös och med mod och integritet, vilket ju stämmer bra in på Gamache.

Några andra böcker i Gamacheserien jag kommenterat
Den grymmaste månaden, 2013.
Ett förbud mot mord, 2015.
Begrav dina döda, 2016.
En ljusets lek, 2019.
Det vackra mysteriet, 2019.

 

 

Louise Penny – Det vackra mysteriet

penny_det_vackra_mysteriet_omslag_inb_0640

Översättning: Carla Wiberg
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012/2019

Om boken
Åttonde boken i serien om kommissarie Gamache.

Inga utomstående ges någonsin tillträde till klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, djupt inbäddat i den vilda naturen utanför Québec, där ett tjugotal munkar lever i frid och bön. De odlar grönsaker, föder upp kycklingar och producerar choklad – och de sjunger.

Ironiskt nog för ett sällskap som har avgett tysthetslöfte har munkarna blivit världsberömda för sina underbara röster, så effektfulla när de höjs i uråldriga mässor att de blivit kända som »det vackra mysteriet«.

Men när den beundrade körledaren en dag hittas mördad öppnas låset på klostrets massiva träport för kriminalkommissarie Armand Gamache och Jean-Guy Beauvoir från Québec-polisen. Där upptäcker de dissonans i den skenbara harmonin. En av bröderna har, mitt i tillvaron av bön och kontemplation, haft mord i tankarna.

Mitt omdöme
Den här boken skiljer sig helt från de tidigare Penny skrivit i Gamache-serien. Handlingen utspelar sig inte längre i den lilla fiktiva byn Three Pins.

Det här är en fantastiskt vacker historia och som skiljer sig mycket från den vanliga deckargenren.  Louise Penny tar upp svåra frågor om moral och hur lätt det är att göra fel. Ömsint skildrar hon munkarnas vardagsliv och deras kärlek till konsten och skönheten. Välskrivet som allt av Penny. Boken kräver sitt av läsaren, men ger mycket tillbaka. Det är definitivt den bästa boken i serien.

Andra böcker av Louise Penny jag skrivit om.

En ljusets lek
Begrav dina döda
Den grymmaste månaden
Förbud mot ett mord

 

Donna Leon – En fråga om tro

9789137150352

Ganska regelbundet sedan 19 år tillbaka utkommer Donna Leon med en kriminalroman i serien om kommissarie Brunetti verksam i Venedig. Det görs inga större åthävor från förlaget eller media när en ny bok publiceras. Ändå är jag övertygad om att hon har sin fasta läsekrets som uppskattar henne mycket. Ett utlovat recensionsexemplar frös inne. Mitt bibliotek hade i alla fall köpt in hennes senaste bok där jag kunde låna den.

Troget läser jag dem varje år och kan i stort sett det mesta om miljön, karaktärerna och gestaltningen. Det nya blir vad intrigen handlar om denna gång och därmed vilket italiensk – företrädesvis venetiansk samhällelig kräftsvulst hon sätter fokus på.

Rutinerat lindar hon in en noga genomarbetad och detaljrik mordgåta i sammanhanget. För det är så det är med Leons böcker. Samhällskritiken är minst lika stark som deckarintrigen. Tidningen Time placerar Donna Leon bland de 50 bästa deckarförfattarna.

Leons böcker finns översatta till en mängd språk men ges inte ut i Italien på grund av hennes samhällskritik, som antagligen skulle missgynna henne. Trots det har hon bott och uppenbarligen trivts i staden och skaffat sig en förmögenhet på att skriva om den. Numera är hon bosatt i en liten by i Schweiz med 300 invånare och 300 kor och har flytt Venedigs 30 miljoner turister per år.

Mitt stora intresse för hennes böcker bottnar i själva staden Venedig som jag har ett speciellt förhållande till. Jag älskar nämligen staden – som många andra och har varit där några gånger. Följer med stor behållning handlingen på en karta. Förvånande att förlaget inte illustrerar med detaljer ur kartor, eftersom Leon detaljerat beskriver gränder, kanaler, broar och färdmedel. Över huvud taget tycker jag omslagsbilden till den senaste bok En fråga om tro är oinspirerad och trist.

En fråga om tro är en typisk Brunettideckare. Upplägget av boken följer samma koncept som tidigare, vilket inte förtar atmosfären eller spänningen på något vis. Vare sig man redan är bekant med Venedig, familjen Brunetti, polishuset och dess personal eller det är nya bekantskaper har den en charm och stämning som är oförliknelig. Leon som har en bakgrund som engelsklärare skriver mycket initierat och med en underfundig humor.

Det jag saknar denna gång är Leons detaljerade beskrivningar av alla måltider som lagas och intas. Nu handlar det mest om tramezzini, dvs smörgåsar som poliserna intar på barerna och vilket pålägg de har. Likaså är det lite väl många beskrivningar hur Brunetti och de övriga poliserna tar sig fram i staden och vilka vägar de väljer.

Handlingen i En fråga om tro utspelar sig i den kokande augustihettan i Venedig med illaluktande kanaler. Brunetti planerar med sin familj semester norröver i de svala bergen. Han vill kunna tända en brasa i spisen och ligga under duntäcke.

Hans inspektör Vianello har fått problem med en moster som fanatiskt börjat läsa horoskop och gör av med stora summor pengar. Samtidigt får Brunetti nys av en vän i kommunen om att vissa rättegångar inom domstolen medvetet förhalas. Hans sekreterare signorina Elletra får i uppdrag att ta reda på vad hon kan medan hennes chef styr kosan mot bergen. På väg dit blir han underrättad om ett mord i staden och måste åka tillbaka med första bästa tåg.

Relaterade länkar

75-åriga deckarförfattaren Donna Leon still going strong

Venedig är bäst på hösten