Louise Penny – En ljusets lek

penny_en_ljusets_lek_omslag_inb_0

Louise Penny – En ljusets lek, Modernista, 2017, Översättning Charlotte Hjukström

I denna den sjunde boken om kommissarie Gamache och Québecpolisen låter den kanadensiska författaren Louise Penny konstnären Clara Morrow ha huvudrollen. Clara som är gift med Peter också konstnär och som alltid betraktats som den stora konstnären av de bägge har vernissage och en efterföljande fest hemma.  Dagen därpå finner man en död kvinna i trädgården.

Fortsätt läsa ”Louise Penny – En ljusets lek”

Kommissarie Maigret står sig ännu

Kommissarie Maigrets renässans
I påskhelgen visade TV4 två filmer om kommissarie Maigret. Några av Maigret-böckerna har även utkommit i nyproduktion. Det är glädjande för de är fortfarande mycket läsvärda kriminalromaner. De dokumenterar också ett Paris som inte finns längre. I filmerna som visades i helgen har man lyckats att fånga den typiska Parischarmen från denna tid då Hallarna ännu fanns kvar i centrum. Även om det var något förvånande att Rowlan Atkinson spelade Maigret. Men det gjorde han OK tycker jag. Däremot var Mme Maigrets roll feltolkad.

006560pxpm
Skaparen till böckerna om Maigret var ju den belgisk
e författaren Georges Simenon (1903-1989). På 1960-1970-talen läste jag många av hans deckare med den karaktärsfulle kommissarie Jules Maigret. Hans främsta attribut är hatten, den mörka överrocken och pipan. Hans främsta egenskaper är eftertänksamheten, lugnet, skarpsinnet och medkänslan med de svagare i samhället. Hans svagheter kanske? är att ta sig ett glas öl så snart tillfälle ges och med vällust njuta av sin hustrus vällagade måltider.

Herbert Tingsten har sagt följande om Maigret som jag tycker ringar in hans karaktär så skickligt: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Madame Maigret
Madame Maigret har en betydelsefull roll i historierna. Hon är till det yttre en genuin parisisk lite rundnätt medelålders Madame som sköter hushållet och har inrutade vanor. Lyssnar på sin make och ger honom goda råd i hans pågående utredningar, är förstående och diskret. Hon vårdar ömt sin makes hälsa och väntar alltid med maten – de mest utsökta middagar med fransk husmanskost; ugnsstekt makrill i vittvin för att ta ett exempel. För en hel del år sedan kom ”hennes” välkomponerade menyer ut i bokform av Robert Courtine – Madame Maigrets receptbok.

Bokutgivning förr och nu
J
ag såg alltid fram emot att läsa Simenons nya böcker. På den tiden var det inte sådant väldigt ståhej som det är idag när ett förlag ger ut en bok. Helt plötsligt fanns den där bara – Simenons senaste på bokhandelsdiskarna eller på biblioteket. Vad jag minns gavs de direkt ut som pockets. (Pocketböcker på den tiden var snyggt häftade med fint papper och omslag och pryder sin plats i bokhyllan än idag nästan ett halvt sekel senare!)

En nyutkommen bok idag får en så massiv marknadsföring med författares framträdande i Skavlan, Babel och alla kulturprogram samtidigt och flera sidor långa tidningsreportage och analyserande om barndom och privatliv att det nästan inte finns något för läsaren att uppptäcka själv.

Författaren Georges Simenon
Simenon var en oerhört produktiv
författare. Han skrev cirka 300 romaner (75 st om Maigret, som skrevs mellan 1930-1972) och cirka 500 noveller. Simenon är den mest läste och internationellt mest kände av 1900-talets franskspråkiga författare. Hans framgångar var enorma. Det är noterbart att Gunnel Vallqvist översatt en hel del av hans böcker.
011560pxpm
Simenon var mycket väl förberedd när han skrev sina historier. Han kunde varenda gata och torg i Quartier Latin, Montmartre och Montparnasse. Han gjorde långa vandringar och fångade stämningar, ljud och dofter som få. Man kan känna dofter eller smakerna av en maträtt som han beskriver. Han uttrycker sig med få ord men får med så mycket.

Det har skrivits mycket om Simenons inarbetade rutiner när han tog sig an att skriva en ny bok. Han gjorde ett utkast med vässade blyertspennor av historien och som han sedan skrev på maskin. Han isolerade totalt sig tills han skrivit färdigt.

Historierna är välgjorda och inte alltför långa eller invecklade. De är skrivna med ett klart och okomplicerat språk. De djupa psykologiska analyserna och inte minst de autentiska miljöskildringarna av Paris är fantastiska. Hans underlydande är skarpt tecknade och deras lojalitet med sin chef är obestridlig.

Om Simenon finns mycket att berätta. Jag vill minnas att jag slutade läsa honom när det framkom vilket ful fisk han egentligen var. I sina två äktenskap hade han otaliga älskarinnor och skröt med sina sexuella erövringar som oftast var med prostituerade. Hans dotter blev psykiskt sjuk och sköt sig själv vid 25 års ålder. Simenon kom aldrig över det.

Det som jag tycker bäst om med denna sympatiske deckarfigur Maigret som Simenon trots sina mörka sidor faktiskt var upphovsman till är hans medkänsla för den svage i samhället och hans förståelse för ett brott i vissa fall.

Källa: Åke Erlandsson (fd chef för Svenska Akademiens Nobelbibliotek) SvD 3 nov 2009
-The Culture Trip 14 dec 2016 Ten things you didn’t know about Georges Simenon

-Wikipedia

008560pxpm

Louise Penny – Begrav dina döda

penny_begrav_dina_doda_omslag_inb_0640

Jag har alltid hyst en särskild vurm för Kanada. Det beror, tror jag, dels på att jag som ung beundrade de kanadensiska ishockeyspelarna, dels på den hjälteromantiserade rödrockade Ridande polisen jag läst om i äventyrsböcker. Därför har jag lockats och fascinerats av Louise Pennys deckarserie där handlingen utspelar sig i Kanada.

Platsen för historierna är den vackra och pittoreska fiktiva byn Three Pines och har en alldeles otroligt mysig atmosfär och mellan byinvånarna råder djup gemenskap. Man företar sig ofta gemensamma aktiviteter t ex till påsk eller när något skall firas.

Gamache-serien är kriminalhistorier som inger en härlig feel good känsla men är också på djupt allvar. I denna Begrav dina döda får den mycket sympatiske kommissarien Gamache kämpa med ett fall där det gick fruktansvärt fel och han vistas nu hos en vän i staden Québec för att hämta sig.

Samtidigt involveras han eller låter sig involveras i ett mord som skett i staden. En fanatisk historiker hittas mördad i det Litterära & Historiska sällskapets lokaler. Denne man har ägnat sitt liv åt att söka efter kvarlevorna av stadens grundare – Samuel de Champlain. Detta utvecklas till en historiebeskrivning av stadens tillkomst och är mycket intressant läsning.

Inte nog med detta. I byn Three Pins låter Gabri (den morddömde Oliviers partner) varje dag sända ett meddelande ”Det går inte ihop” till Gamache och som naturligtvis inte ger honom någon ro.

I Begrav dina döda visar verkligen Louise Penny sin kapacitet. De tidigare översatta böckerna har var trevliga, mycket läsvärda och ganska udda deckare att tycka om. Den här är den klart bästa hittills. Den är mycket välskriven och egentligen väldigt tragisk. Personbeskrivningarna och naturen är skickligt och omsorgsfullt beskrivna. Man kan riktigt känna kylan och höra de olika ljuden snön framkallar vid t ex ras från taken. Det är gnistrande vackert.

Québecs grundare, Samuel de Champlain, har en viktig roll i boken, vilket gör att man får sig till livs ett stycke historia om staden Québec som är mycket intressant. Likaså beskrivningarna av språkens påverkan och indelning av invånarna.

I Quebec finns ett franskinfluerat Gamla Stan som verkar oerhört attraktivt. Inspirerande att följa Gamaches vandringar på Googlekarta och titta på bilder från den gamla franska staden.

Deckaren är fristående heter det, men jag tycker inte man kan tillgodogöra sig handlingen om man inte läst den tidigare Ett ohyggligt avslöjande.

De både sympatiska och något märkliga personerna i byn Three Pines återkommer här – dock har en viss and (som var en ständig följeslagare till prilliga Ruth som utrustat anden med egen klädgarderob) uppenbarligen flytt sin kos och tacknämligt utgått ur handlingen. Som tidigare äter och dricker man gott och mycket – allt från varm choklad till whisky i Gabris och Oliviers urmysiga bistro som är en samlingspunkt i byn.

Tyvärr blir boken väl lång.

Lite om Québec som kan vara intressant att känna till när man läser boken:
Källa: Wikipedia

Québec invid S:t Lawrencefloden som har ca drygt 545 000 invånare (exkl storstadsområdet) grundades av den franske upptäcktsresanden och diplomaten Samuel de Champlain 1608 intill indianbyn Stadacona och är huvudstad i provinsen Québec med över 8 miljoner invånare. Provinsens största stad är Montréal.

Québec var en fransk koloni 1534–1763 med namnet Nya Frankrike, därefter en koloni i det brittiska imperiet 1763–1931 fram till självständigheten för den Kanadensiska federationen. Sedan engelsmännens erövring 1763 (slaget på Abrahams slätter som omtalas i boken tilldrog sig 1759 strax utan Québec ) har dock den katolska kyrkan skyddat Québec mot kulturell assimilation. Kyrkan spelade en ledande roll i utvecklingen av sociala och kulturella institutioner i Québec fram till Den tysta revolutionen runt 1960.

Den tysta revolutionen var en mycket dramatisk process som ledde till att den katolska kyrkan förlorade sitt inflytande. Sedan dess pågår en ständig politisk diskussion om vilken roll som frankofonin skall få spela i det utpräglat engelskspråkiga Kanada. Debatten handlar bland annat om att åstadkomma en större suveränitet i Québec.

– Gamla stan (Le Vieux-Québec) finns upptaget på Unescos världsarvslista.

– Det officiella språket är franska.

– Staden är känd för sin vinterkarneval.

– Québecs valspråk, Je me souviens (Jag minns), finns i Québecs vapen och på bilarnas registreringsskyltar. Det verkar dock vara lite oklart vad det är man minns.

– En invånare i Québec kallas för un(e) Québécois(e) på franska eller a Quebecker på engelska.

Vy över Gamla Québec i vinterskrud

Boken är utgiven 2017 på Modernista och översatt av Charlotte Hjukström


 

Louise Penny – Den grymmaste månaden


9789176455968_200_den-grymmaste-manaden_pocket-185x300
En trevlig och oblodig klassisk pusseldeckare. Spännande och underhållande. Den utspelar sig som de övriga Gamache-deckarna i den lilla fiktiva kanadensiska byn Three Pines. De minst sagt udda invånarna hittar på diverse upptåg. Denna gång är det påsk och man håller på att gömma målade ägg som barnen skall leta reda på.

En seans i ett övergivet gammalt hus blir också scenariot för deras påhittighet. Javisst en riktig spökhistoria! Penny beskriver de olika invånarnas egenheter med humor och värme. En del av dem är ganska så prilliga. Kulinariska måltider, whiskypimpling, skvaller, vänskap och hat är några ingredienser.
Kommissarie Gamache kallas till platsen och denna gång ställs han inför svåra problem. Några inom hans egna led vill honom ont. Man har svårt att lägga boken ifrån sig. En helt genomarbetad intrig där alla knutar löses upp.

En lämpligare påskläsning kan jag inte tänka mig.

På en femgradig skala får den 3.

PS Den grymmaste månaden är hämtat från T.S. Elliot Det öde landet

April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda marken, blandar
minne och åtrå, kittlar
stela rötter med vårregn

Utgivningsår/Förlag: 2015. Modernista. Översättare: Charlotte Hjulström

Louise Penny- Ett förbud mot mord

penny_ett_forbud_mot_mord_omslag_inb_0
Det är högsommar och handlingen utspelar sig i ett isolerat beläget värdshus Manoir Bellechasse i skogarna utanför Quebec i Kanada – inte långt från byn Three Pines.

Den välbärgade familjen Finney (tre generationer) har samlats på värdshuset under ett par dagar för att hedra minnet av den avlidne fadern. Poliskommissarie Gamache och hans hustru ska vara lediga och fira bröllopsdag på samma ställe.

Om hur familjemedlemmar påverkas av det fördolda och förträngda i föräldragenerationen. Mycket skickligt upplagd och välskriven. Intressant med den kanadensiska miljön.

 På en femgradig skala får den 3.

2008. Modernista 2015. Översättare: Charlotte Hjukström