Donna Leon – En fråga om tro

9789137150352

Ganska regelbundet sedan 19 år tillbaka utkommer Donna Leon med en kriminalroman i serien om kommissarie Brunetti verksam i Venedig. Det görs inga större åthävor från förlaget eller media när en ny bok publiceras. Ändå är jag övertygad om att hon har sin fasta läsekrets som uppskattar henne mycket. Ett utlovat recensionsexemplar frös inne. Mitt bibliotek hade i alla fall köpt in hennes senaste bok där jag kunde låna den.

Troget läser jag dem varje år och kan i stort sett det mesta om miljön, karaktärerna och gestaltningen. Det nya blir vad intrigen handlar om denna gång och därmed vilket italiensk – företrädesvis venetiansk samhällelig kräftsvulst hon sätter fokus på.

Rutinerat lindar hon in en noga genomarbetad och detaljrik mordgåta i sammanhanget. För det är så det är med Leons böcker. Samhällskritiken är minst lika stark som deckarintrigen. Tidningen Time placerar Donna Leon bland de 50 bästa deckarförfattarna.

Leons böcker finns översatta till en mängd språk men ges inte ut i Italien på grund av hennes samhällskritik, som antagligen skulle missgynna henne. Trots det har hon bott och uppenbarligen trivts i staden och skaffat sig en förmögenhet på att skriva om den. Numera är hon bosatt i en liten by i Schweiz med 300 invånare och 300 kor och har flytt Venedigs 30 miljoner turister per år.

Mitt stora intresse för hennes böcker bottnar i själva staden Venedig som jag har ett speciellt förhållande till. Jag älskar nämligen staden – som många andra och har varit där några gånger. Följer med stor behållning handlingen på en karta. Förvånande att förlaget inte illustrerar med detaljer ur kartor, eftersom Leon detaljerat beskriver gränder, kanaler, broar och färdmedel. Över huvud taget tycker jag omslagsbilden till den senaste bok En fråga om tro är oinspirerad och trist.

En fråga om tro är en typisk Brunettideckare. Upplägget av boken följer samma koncept som tidigare, vilket inte förtar atmosfären eller spänningen på något vis. Vare sig man redan är bekant med Venedig, familjen Brunetti, polishuset och dess personal eller det är nya bekantskaper har den en charm och stämning som är oförliknelig. Leon som har en bakgrund som engelsklärare skriver mycket initierat och med en underfundig humor.

Det jag saknar denna gång är Leons detaljerade beskrivningar av alla måltider som lagas och intas. Nu handlar det mest om tramezzini, dvs smörgåsar som poliserna intar på barerna och vilket pålägg de har. Likaså är det lite väl många beskrivningar hur Brunetti och de övriga poliserna tar sig fram i staden och vilka vägar de väljer.

Handlingen i En fråga om tro utspelar sig i den kokande augustihettan i Venedig med illaluktande kanaler. Brunetti planerar med sin familj semester norröver i de svala bergen. Han vill kunna tända en brasa i spisen och ligga under duntäcke.

Hans inspektör Vianello har fått problem med en moster som fanatiskt börjat läsa horoskop och gör av med stora summor pengar. Samtidigt får Brunetti nys av en vän i kommunen om att vissa rättegångar inom domstolen medvetet förhalas. Hans sekreterare signorina Elletra får i uppdrag att ta reda på vad hon kan medan hennes chef styr kosan mot bergen. På väg dit blir han underrättad om ett mord i staden och måste åka tillbaka med första bästa tåg.

Relaterade länkar

75-åriga deckarförfattaren Donna Leon still going strong

Venedig är bäst på hösten

Maria Adolfsson – Felsteg

9789146234173 (1)

Wahlström & Widstrand, 2018

Anledningen till att jag över huvud taget läste Maria Adolfssons bok Felsteg berodde dels på att jag läst Lotta Olssons positiva omdöme i Dagens Nyheter, dels på att jag gjorde ett inlägg om P1:s sjörapporter där Doggers bankar nämns, vilket väckte min nyfikenhet på boken. Annars ryggar jag för förlagens klassningar av böcker som ”spänningsroman”, som för mig har en negativ klang. Hur som helst erhöll jag ett recensionsex av förlaget, vilket jag tackar för.

Maria Adolfssons bok är i min värld en spännande, mycket intressant och annorlunda kriminalroman. 

Handlingen utspelar sig på den fiktiva ögruppen – just det – Doggerland i Nordsjön mellan Nederländerna, Danmark, Norge och Storbritannien.

Doggers bankar har faktiskt en gång legat ovanför vattennivån och med största sannolikhet varit bebott. Det är mycket innovativt att förlägga handlingen här. Det märks att Maria måste ha haft ganska roligt när hon har byggt upp detta land.

På bokpärmens insida finns mycket lovvärt en karta över ögruppen, som man har stort stöd av vid läsningen. Anna Brannemark Torsteinsrud heter kvinnan bakom verket.

Huvudpersonen är kriminalinspektör Karen Eiken Hornby. Karen närmar sig de femtio och hon har sina laster.

Handlingen börjar när Karen vaknar bakfull (dagen efter oistra – den årliga ostronfesten) på ett hotellrum i sällskap med fel man. Hon lyckas med stor möda ta sig hem.  Innan hon sovit ruset av sig väcks hon av meddelandet att en grannfru hittats mördad på sitt köksgolv. Karen får uppdraget att leda utredningen, vilket blir tufft i den mansdominerade poliskåren.

Handlingen fortskrider på öarna och genom flera generationer innan den oväntade upplösningen.  Man får en god inblick i livet, stämningen och atmosfären på öarna, dess historia, geografi, invånare, ödsligheten och inte minst vädret. Maria Adolfsson lämnar inget åt slumpen. Man får veta om landets egna valuta och räknesystem och personer som talar flytande ”doggerska”.

Boken är välgjord och författaren har verkligen varit omsorgsfull och humoristisk i sin beskrivning av Doggerland.

Boken är mycket bra och jag ser fram emot fler delar. Kanske kunde den ha kortats ner något – 440 sidor indelade i 91 korta kapitel.

Jag ger den 4 av 5 möjliga.

Maria Adolfsson har varit presstalesman på Storstockholms lokaltrafik.  Många minns henne säkert från TV när hon fick svara på frågor när lokaltrafiken inte fungerade mm. Man var inte avundsjuk på hennes jobb kan jag lugnt påstå.

Louise Penny – En ljusets lek

penny_en_ljusets_lek_omslag_inb_0

Louise Penny – En ljusets lek, Modernista, 2017, Översättning Charlotte Hjukström

I denna den sjunde boken om kommissarie Gamache och Québecpolisen låter den kanadensiska författaren Louise Penny konstnären Clara Morrow ha huvudrollen. Clara som är gift med Peter också konstnär och som alltid betraktats som den stora konstnären av de bägge har vernissage och en efterföljande fest hemma.  Dagen därpå finner man en död kvinna i trädgården.

Handlingen utspelar sig som i alla Pennys Gamachedeckare i den fiktiva lilla byn Three Pines i Kanada. Hon beskriver och till viss del analyserar konst och konstvärlden med konstnärer, kritiker, gallerister mm med stor insikt. Man får en god inblick i  konkurrensen, avundsjukan och missunnsamheten i denna värld så även mellan de båda makarna Clara och Peter.

Det är sommar i den lilla charmiga byn. Byinvånarna som vi som läst hennes tidigare böcker lärt känna är lika trevliga och egensinniga som tidigare. Det gör boken så annorlunda och fascinerande. Penny berör också existensiella frågor och hennes karakterisering av både kommissarie Gamache och hans underordnade vid Québecpolisen är välfångad.

Hon har en otrolig förmåga att få en att mysa med när hon beskriver t ex miljön på bistron i byn och känna dofterna av mat och dryck. Intrigen är väl konstruerad och med små medel förs man framåt i den spännande handlingen.

Skall jag säga något negativt är det att hon fördjupar sig väl länge i en del ämnen och att boken kunde kortats ner något.

Det är nog inte så underligt att Penny tilldelats The Barry Award, Anthony Award och fyra år i rad erhållit The Agatha Award för Bästa kriminalroman.

Har kommenterat nedanstående böcker i samma serie

Förbud mot ett mord, 2015
Den grymmaste månaden, 2016
Begrav dina döda, 2017
(I inlägget om Begrav dina döda berättar jag även om staden Québec)

Snöböcker

Var tvungen ställa in det planerade stadsbesöket p g a snöfall. Så väldigt farligt oväder som media ville få det till var det inte, men eftersom bussarna ställdes in var jag tvungen att ändra planerna. Det blir alltid så här i Stockholm vid första snöfallet.

Hamnade på biblioteket i stället. Där hade en bibliotekarie påpassligt nog lagt fram två böcker om snö på ett litet bord.

026pm

Så medan snön vräkte ner utanför fönstret blev jag djupt fascinerad och försjunken i böcker om snö.

Den ena boken Snö av Yngve Frid har jag hört talas om och den var alldeles fantastisk.

”Snö är den första grundliga dokumentationen av samisk snökunskap. Över 300 ord som rör snö och is presenteras med förklaringar och fotografier. Här skildras villkoren för att flytta med familj och ägodelar i renrajd över snö och isar och att färdas med skidor. Här avslöjas den gamle renskötarens blick för den snö som är hans arbetsplats.

Boken bygger på en enda persons utomordentliga kunnande, Johan Rossa från Jokkmokk. Hela livet har han arbetat som renskötare inom Sarek och Badjelannda, nationalparker som numera ingår i världsarvet Laponia. Yngve Ryd har intervjuat honom i flera år, skrivit ner och systematiserat hans vetande till en gedigen handbok om snöns natur och kultur. Tillsammans har de genomfört en unik forskargärning.” Detta enligt baksidestexten.

Snöorden är på Lulesamiska med svensk översättning. Orden beskrivs och jämförs med andra näraliggande begrepp. Ofta illustreras ett ord med en bild eller en kort berättelse.

015pm

019pmpmpm

Den andra boken var en bok på engelska om snöflingor! The Snowflake Winter’s Secret Beauty av K Libbrecht. Jag trodde knappt mina ögon när jag bläddrade i den. En helt vetenskaplig dokumentation om snöflingor. Det fanns t ex ett schema över hur olika flingorna ser ut beroende på temperatur, fuktighet, vind mm. Visst var bilderna vackra på alla flingor, men ganska nördigt, eller hur?

029pmpm

Marie Göranzon – Vrålstark och skiträdd

En av våra största skådespelare Marie Göranzon -74 år och still going strong – berättar genom Stina Jofs om sitt liv.

13075259_O_1

Marie Göranzon – Vrålstark och skiträdd
Norstedts, 2017

Det är en fascinerande läsning därför att den är så öppenhjärtig. Förutom barndomen och uppväxten berättar hon mycket inlevelsefullt om livet på Dramaten och om kollegerna. Väldigt intressant är det när hon beskriver hur en pjäs sätts upp, repetitionsarbetet och inte minst om skådespelartekniken. Naturligtvis får man en inblick i hennes privatliv och om maken Jan Malmsjö och alla barn och barnbarn. Mari bjussar verkligen på sig själv.

Ann Cleeves – Mörk jord

Mörk jord av Ann Cleeves är hennes sjunde om Shetland – den tredje i den nya kvartetten. Böckernas personkaraktärer och i viss mån handling ligger till grund för TV-serien Shetland.

9789100172077

Albert Bonniers Förlag, 2017

Det har spelats in en fjärde omgång (SVT har ju visat de tre första) och jag har svårt tro annat än att SVT kommer att visa den någon gång. Läs mer här.

Handlingen i Mörk jord enligt förlagstexten

”Under den mörka vintern på Shetlandsöarna framkallar det häftiga regnet ett jordskred. Våldsamma vattenmassor och lervälling spridersig över vägen från Lerwick till Sumburgh ochut mot havet. När Jimmy Perez kör till en väns begravning får han syn på en stuga som förstörts av vattenmassorna. Han utgår först från att stugan är övergiven, men när han stiger in hittar han en död kropp: en mörkhårig kvinna i röd klänning.”

Ann Cleeves (och även Peter May) har definitivt väckt mitt intresse för de skotska öarna Shetland och Hebriderna och jag har haft stor behållning av läsa böcker där handlingen utspelar sig på dessa karga och ödsliga öar i Nordsjön och Atlanten.

Jag har tidigare recenserat Cleeves bok Tomma luften och påpekat att man inte läser dem för deras litterära kvaliteter. Denna gång har Cleeves lyckats få ett bättre flyt och nå högre litterär kvalitet än tidigare. Mörk jord är hennes hittills bästa i serien.

Den är lättläst och underhållande. Har man uppskattat hennes tidigare böcker skall man absolut läsa denna också. Man kommer direkt in i handlingen och har svårt släppa boken. Jag tycker om böckerna för det lugna tempot och de inte alltför blodiga morden. Det regnar så man känner hur fukten tränger igenom kläder och skor. Handlingen går sakta men säkert framåt och alla trådar knyts ihop till slut.

Cleeves är suverän på att skildra personerna, vardagslivet och den sociala umgänget på ön. Det är denna gång inte kommissarie Perez som slutligen löser fallet utan snarare den blyge och lite tafatte poliskonstapeln Sandy. Perez har fortfarande svåra hämningar efter att hans fästmö blev mördad och svårt att få till det med en annan kvinna. (Det är lite störande att han inte kommer ifrån det traumat. Likaså verkar det som om styvdottern Cassy stannat i åldern. Hon borde vara betydligt äldre vid det här laget. Men Perez kärlek till henne är rörande.)

Bonniers val av omslag till denna och de övriga böckerna i serien lockar verkligen inte till läsning. Har sällan sett sämre och dystrare omslagsbilder.

Cleeves kommer med en fjärde bok. Man kan kanske ana att det kommer något med eld i handlingen och titeln (de övriga böckerna har ju vatten, luft och jord i titlarna) och jag hoppas Cleeves kommer att överraska oss för det är annars tämligen förutsägbart hur det kommer att sluta.

Här kan du läsa mer om du vill veta mer om Shetlandsöarna och var öarna ligger.

Robert Harris – En officer och spion

Mänskliga svagheter, lögner och falsarier kontra pliktkänsla, stolthet, värdighet och sanningslidelse skildrat i snabbt tempo och med en handling som tar med läsaren på ett oförutsägbart äventyr och detta trots att man vet hur det hela kommer att sluta – kan man som läsare önska mycket mer?

002pxcpm

Robert Harris bok om Dreyfusskandalen innehåller allt detta och mycket mer. Mänskliga fysionomier, eleganta salonger, kärleksäventyr blandas med underbara Parisbilder och hemska fängelseinteriörer. Harris sveper över hela spektrat och visar upp människans sämsta och bästa sidor. Romanen är välskriven, spännande, historiskt välunderbyggd och mycket underhållande.

En bladvändare om ett över 100 år gammalt rättsfall som skakade Frankrike och Europa.

Poäng 5/5.

Sommarläsning

För andra gången denna säsong har jag inhandlat en trave böcker i bokhandeln i stället för att låna dem på biblioteket. Den första finns presenterad i mitt inlägg Påskkrims.  En sådan här hög böcker på nattduksbordet ger en härlig känsla. För mig är det en trygghet att veta att jag varje kväll har något att läsa när jag går till sängs.

Mitt urval denna gång grundar sig på några bokbloggare jag har följt en tid samt på baksidestexterna. Egentligen föredrar jag att inte läsa vad någon annan tycker och skriver om en bok. Särskilt inte när man redogör alltför noggrant om handlingen och händelseutvecklingen. Intrigen vill jag läsa själv. Att skriva en recension är en konst i sig.

Detta blev mina val.

017pxpm

Jane Gardam – En engelsk gentleman


Hilary Mantel (som skrev de fantastiska historiska romanerna Wolf Hall 1914 och uppföljaren  För in de döda 1915) som filmades. säger om Gardams bok ”Skarp, mänsklig och underbart rolig, hon är av våra allra finaste författare.”

PS Jag håller på och läser den just nu och har hittills inte blivit besviken. Långt ifrån.

Håkan Nesser – Nortons filosofiska memoarer


Nesser har skrivit en hyllningsbok till sin hund. (90 sidor, pocketformat). Man har ju följt den här hunden på avstånd genom åren.

Tom Rachman – De imperfekta


Föll för Värmlands folkblads uppfattning på baksidan av boken
”Det är ljuvlig läsning. Det är stilistisk njutning. Det är nyanserat och intressant. Det är alldeles vanliga människor som beskrivs så ovanligt bra att jag får en större förståelse för livet.”

PS Min syrra har läst den och fullkomligt älskar boken.

Katherine Webb – Italienska nätter


Kanske inte riktigt min cup of tea. Det är mest nyfikenhet som fick mig att välja denna.
Citerat från baksidestexten. ”Året är 1921. Unga, osäkra Clare Kingsley reser genom södra Italiens brända landskap på väg till den lilla staden Gioia del Colle. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.”
»En mustig, spännande historia med stundom kittlande kapitelavslut och lite oväntad upplösning.« säger Bibliotekstjänst
Så här skriver en bloggare som jag följer om den i bloggen Johannas deckarhörna

Augustin Erba – Blodsbunden


Skall vara ”en självutlämnande och episk familjekrönika om att aldrig förlora hoppet om en bättre värld. Med stor närvaro och svart humor tar sig Augustin Erba frågor om arv, familj och frihet. Denna gripande berättelse tar avstamp i hans eget liv.” Låter som en härlig sommarläsning tycker jag.

Robert Harris – En officer och spion


Tyckte så mycket om Harris Konklaven att jag tveklöst valde denna. Handlingen rör den så uppmärksammade Dreyfusaffären i Paris på 1890-talet. Under min skoltid fick man läsa mycket om detta.


Per J Andersson – För den som reser är världen vacker 

Denna har jag inte fått tag i ännu, men har fått den rekommenderad av en bloggväninna  Pensionären på ön

Så här skriver Lars Linder i DN – Vagabondliv. Tankeväckande essä om resandets konst: ”Andersson skriver ungefär som han reser, utan given färdplan, han strövar intresserat genom sitt ämne och blandar tankar med minnen av platser och upplevelser, främst Indien men också den ö han trots sin rastlöshet alltid återvänder till: Naxos i den grekiska arkipelagen.”

Några personliga bokomdömen

book-520610_1920

 

Lucia Berlin – Handbok för städerskor
Alla etablerade recensenter höjer detta verk till skyarna. Berlin, amerikansk författare (1936-2004). Hon avled alltså innan hennes samlingsvolym med noveller publicerades i USA 2015. Hon har jämförts med John William Stoner. Mitt omdöme om Stoner. Jag har inte läst hela samlingen ännu. Det tar tid att smälta varje novell. Detta är en stor författare som det vore förmätet av mig att fälla repliker om. Jag vill bara säga: Läs den…

Unni Lundell – Där Satan har sin tron
Nyfiken på den norska storsäljande deckardrottningens alster kan jag utan att skämmas berätta att jag slutade läsa boken efter beskrivningen av ett horribelt tortyrredskap. I förvissning om att jag skulle behöva läsa om människor som skulle tvingas utsättas för denna ”tortyrtron” valde jag att övergå till en annan bok i min boktrave. Lundell må vara populär, en stor stilist och ha psykologisk skärpa. Jag tycker inte man behöver ta till sådana övervidriga medel läs:redskap för att skriva en deckarhistoria.

Michail Zygar – Männen i Kreml. Inifrån Putins hov
En flyhänt skriven skildring av hovet kring Putin. Männen i Kreml låter sig intervjuas av Zygar som skickligt beskriver Putins utveckling till härskare i ett samhälle där allt måste godkännas av honom personligen. Männen i Kreml tävlar om hans gunst och välvilja och Putin själv är fånge i sitt eget system. Lättläst och avslöjande och mycket aktuell.

Melanie Raabe – Fällan
Intressant med en tysk thriller för en gångs skull. En kvinnlig författare med svåra fobier, som till exempel gör att hon aldrig lämnar sitt hem försöker gillra en fälla för sin systers mördare. Men nej den blev inte bra. Historien blir aldrig spännande dels eftersom den är lite förutsägbar, dels blir det för mycket och för utdraget. Faktiskt lite överkonstruerad och tråkig.

Robert Harris – Konklaven
Detta är en riktigt bra bok. Harris kan konsten att berätta och göra en spännande historia. Dramatiken ligger i valet av en ny påve. Många kandidater presenteras och spänningen stiger efter varje röstning. Utan att behöva ta till några överdrivna medel men med en djup kunskap om procedurerna och politiken i den katolska kyrkan för Harris den spännande handlingen framåt till ett mycket oväntad upplösning.

 

005560pxpm

Kommissarie Maigret står sig ännu

Kommissarie Maigrets renässans
I påskhelgen visade TV4 två filmer om kommissarie Maigret. Några av Maigret-böckerna har även utkommit i nyproduktion. Det är glädjande för de är fortfarande mycket läsvärda kriminalromaner. De dokumenterar också ett Paris som inte finns längre. I filmerna som visades i helgen har man lyckats att fånga den typiska Parischarmen från denna tid då Hallarna ännu fanns kvar i centrum. Även om det var något förvånande att Rowlan Atkinson spelade Maigret. Men det gjorde han OK tycker jag. Däremot var Mme Maigrets roll feltolkad.

006560pxpm
Skaparen till böckerna om Maigret var ju den belgisk
e författaren Georges Simenon (1903-1989). På 1960-1970-talen läste jag många av hans deckare med den karaktärsfulle kommissarie Jules Maigret. Hans främsta attribut är hatten, den mörka överrocken och pipan. Hans främsta egenskaper är eftertänksamheten, lugnet, skarpsinnet och medkänslan med de svagare i samhället. Hans svagheter kanske? är att ta sig ett glas öl så snart tillfälle ges och med vällust njuta av sin hustrus vällagade måltider.

Herbert Tingsten har sagt följande om Maigret som jag tycker ringar in hans karaktär så skickligt: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Madame Maigret
Madame Maigret har en betydelsefull roll i historierna. Hon är till det yttre en genuin parisisk lite rundnätt medelålders Madame som sköter hushållet och har inrutade vanor. Lyssnar på sin make och ger honom goda råd i hans pågående utredningar, är förstående och diskret. Hon vårdar ömt sin makes hälsa och väntar alltid med maten – de mest utsökta middagar med fransk husmanskost; ugnsstekt makrill i vittvin för att ta ett exempel. För en hel del år sedan kom ”hennes” välkomponerade menyer ut i bokform av Robert Courtine – Madame Maigrets receptbok.

Bokutgivning förr och nu
J
ag såg alltid fram emot att läsa Simenons nya böcker. På den tiden var det inte sådant väldigt ståhej som det är idag när ett förlag ger ut en bok. Helt plötsligt fanns den där bara – Simenons senaste på bokhandelsdiskarna eller på biblioteket. Vad jag minns gavs de direkt ut som pockets. (Pocketböcker på den tiden var snyggt häftade med fint papper och omslag och pryder sin plats i bokhyllan än idag nästan ett halvt sekel senare!)

En nyutkommen bok idag får en så massiv marknadsföring med författares framträdande i Skavlan, Babel och alla kulturprogram samtidigt och flera sidor långa tidningsreportage och analyserande om barndom och privatliv att det nästan inte finns något för läsaren att uppptäcka själv.

Författaren Georges Simenon
Simenon var en oerhört produktiv
författare. Han skrev cirka 300 romaner (75 st om Maigret, som skrevs mellan 1930-1972) och cirka 500 noveller. Simenon är den mest läste och internationellt mest kände av 1900-talets franskspråkiga författare. Hans framgångar var enorma. Det är noterbart att Gunnel Vallqvist översatt en hel del av hans böcker.
011560pxpm
Simenon var mycket väl förberedd när han skrev sina historier. Han kunde varenda gata och torg i Quartier Latin, Montmartre och Montparnasse. Han gjorde långa vandringar och fångade stämningar, ljud och dofter som få. Man kan känna dofter eller smakerna av en maträtt som han beskriver. Han uttrycker sig med få ord men får med så mycket.

Det har skrivits mycket om Simenons inarbetade rutiner när han tog sig an att skriva en ny bok. Han gjorde ett utkast med vässade blyertspennor av historien och som han sedan skrev på maskin. Han isolerade totalt sig tills han skrivit färdigt.

Historierna är välgjorda och inte alltför långa eller invecklade. De är skrivna med ett klart och okomplicerat språk. De djupa psykologiska analyserna och inte minst de autentiska miljöskildringarna av Paris är fantastiska. Hans underlydande är skarpt tecknade och deras lojalitet med sin chef är obestridlig.

Om Simenon finns mycket att berätta. Jag vill minnas att jag slutade läsa honom när det framkom vilket ful fisk han egentligen var. I sina två äktenskap hade han otaliga älskarinnor och skröt med sina sexuella erövringar som oftast var med prostituerade. Hans dotter blev psykiskt sjuk och sköt sig själv vid 25 års ålder. Simenon kom aldrig över det.

Det som jag tycker bäst om med denna sympatiske deckarfigur Maigret som Simenon trots sina mörka sidor faktiskt var upphovsman till är hans medkänsla för den svage i samhället och hans förståelse för ett brott i vissa fall.

Källa: Åke Erlandsson (fd chef för Svenska Akademiens Nobelbibliotek) SvD 3 nov 2009
-The Culture Trip 14 dec 2016 Ten things you didn’t know about Georges Simenon

-Wikipedia

008560pxpm