Donna Leon – En fråga om tro

9789137150352

Ganska regelbundet sedan 19 år tillbaka utkommer Donna Leon med en kriminalroman i serien om kommissarie Brunetti verksam i Venedig. Det görs inga större åthävor från förlaget eller media när en ny bok publiceras. Ändå är jag övertygad om att hon har sin fasta läsekrets som uppskattar henne mycket. Ett utlovat recensionsexemplar frös inne. Mitt bibliotek hade i alla fall köpt in hennes senaste bok där jag kunde låna den.

Troget läser jag dem varje år och kan i stort sett det mesta om miljön, karaktärerna och gestaltningen. Det nya blir vad intrigen handlar om denna gång och därmed vilket italiensk – företrädesvis venetiansk samhällelig kräftsvulst hon sätter fokus på.

Rutinerat lindar hon in en noga genomarbetad och detaljrik mordgåta i sammanhanget. För det är så det är med Leons böcker. Samhällskritiken är minst lika stark som deckarintrigen. Tidningen Time placerar Donna Leon bland de 50 bästa deckarförfattarna.

Leons böcker finns översatta till en mängd språk men ges inte ut i Italien på grund av hennes samhällskritik, som antagligen skulle missgynna henne. Trots det har hon bott och uppenbarligen trivts i staden och skaffat sig en förmögenhet på att skriva om den. Numera är hon bosatt i en liten by i Schweiz med 300 invånare och 300 kor och har flytt Venedigs 30 miljoner turister per år.

Mitt stora intresse för hennes böcker bottnar i själva staden Venedig som jag har ett speciellt förhållande till. Jag älskar nämligen staden – som många andra och har varit där några gånger. Följer med stor behållning handlingen på en karta. Förvånande att förlaget inte illustrerar med detaljer ur kartor, eftersom Leon detaljerat beskriver gränder, kanaler, broar och färdmedel. Över huvud taget tycker jag omslagsbilden till den senaste bok En fråga om tro är oinspirerad och trist.

En fråga om tro är en typisk Brunettideckare. Upplägget av boken följer samma koncept som tidigare, vilket inte förtar atmosfären eller spänningen på något vis. Vare sig man redan är bekant med Venedig, familjen Brunetti, polishuset och dess personal eller det är nya bekantskaper har den en charm och stämning som är oförliknelig. Leon som har en bakgrund som engelsklärare skriver mycket initierat och med en underfundig humor.

Det jag saknar denna gång är Leons detaljerade beskrivningar av alla måltider som lagas och intas. Nu handlar det mest om tramezzini, dvs smörgåsar som poliserna intar på barerna och vilket pålägg de har. Likaså är det lite väl många beskrivningar hur Brunetti och de övriga poliserna tar sig fram i staden och vilka vägar de väljer.

Handlingen i En fråga om tro utspelar sig i den kokande augustihettan i Venedig med illaluktande kanaler. Brunetti planerar med sin familj semester norröver i de svala bergen. Han vill kunna tända en brasa i spisen och ligga under duntäcke.

Hans inspektör Vianello har fått problem med en moster som fanatiskt börjat läsa horoskop och gör av med stora summor pengar. Samtidigt får Brunetti nys av en vän i kommunen om att vissa rättegångar inom domstolen medvetet förhalas. Hans sekreterare signorina Elletra får i uppdrag att ta reda på vad hon kan medan hennes chef styr kosan mot bergen. På väg dit blir han underrättad om ett mord i staden och måste åka tillbaka med första bästa tåg.

Relaterade länkar

75-åriga deckarförfattaren Donna Leon still going strong

Venedig är bäst på hösten

Maria Adolfsson – Felsteg

9789146234173 (1)

Wahlström & Widstrand, 2018

Anledningen till att jag över huvud taget läste Maria Adolfssons bok Felsteg berodde dels på att jag läst Lotta Olssons positiva omdöme i Dagens Nyheter, dels på att jag gjorde ett inlägg om P1:s sjörapporter där Doggers bankar nämns, vilket väckte min nyfikenhet på boken. Annars ryggar jag för förlagens klassningar av böcker som ”spänningsroman”, som för mig har en negativ klang. Hur som helst erhöll jag ett recensionsex av förlaget, vilket jag tackar för.

Maria Adolfssons bok är i min värld en spännande, mycket intressant och annorlunda kriminalroman. 

Handlingen utspelar sig på den fiktiva ögruppen – just det – Doggerland i Nordsjön mellan Nederländerna, Danmark, Norge och Storbritannien.

Doggers bankar har faktiskt en gång legat ovanför vattennivån och med största sannolikhet varit bebott. Det är mycket innovativt att förlägga handlingen här. Det märks att Maria måste ha haft ganska roligt när hon har byggt upp detta land.

På bokpärmens insida finns mycket lovvärt en karta över ögruppen, som man har stort stöd av vid läsningen. Anna Brannemark Torsteinsrud heter kvinnan bakom verket.

Huvudpersonen är kriminalinspektör Karen Eiken Hornby. Karen närmar sig de femtio och hon har sina laster.

Handlingen börjar när Karen vaknar bakfull (dagen efter oistra – den årliga ostronfesten) på ett hotellrum i sällskap med fel man. Hon lyckas med stor möda ta sig hem.  Innan hon sovit ruset av sig väcks hon av meddelandet att en grannfru hittats mördad på sitt köksgolv. Karen får uppdraget att leda utredningen, vilket blir tufft i den mansdominerade poliskåren.

Handlingen fortskrider på öarna och genom flera generationer innan den oväntade upplösningen.  Man får en god inblick i livet, stämningen och atmosfären på öarna, dess historia, geografi, invånare, ödsligheten och inte minst vädret. Maria Adolfsson lämnar inget åt slumpen. Man får veta om landets egna valuta och räknesystem och personer som talar flytande ”doggerska”.

Boken är välgjord och författaren har verkligen varit omsorgsfull och humoristisk i sin beskrivning av Doggerland.

Boken är mycket bra och jag ser fram emot fler delar. Kanske kunde den ha kortats ner något – 440 sidor indelade i 91 korta kapitel.

Jag ger den 4 av 5 möjliga.

Maria Adolfsson har varit presstalesman på Storstockholms lokaltrafik.  Många minns henne säkert från TV när hon fick svara på frågor när lokaltrafiken inte fungerade mm. Man var inte avundsjuk på hennes jobb kan jag lugnt påstå.

75-åriga deckarförfattaren Donna Leon still going strong

I början av juni utkommer den 75-åriga Donna Leon med sin 19:e bok (i svensk översättning) i sin samhällssatiriska deckarserie med den sympatiske kommissarie Guido Brunetti som huvudperson.

9789137150352

Som i alla hennes böcker i serien utspelar sig intrigerna i det charmiga Venedig och med Brunettis familj och hans arbetsplats i centrum. Stor plats tar kollegerna i polishuset och inte minst den listiga sekreteraren Elettra. Extra krydda i historierna utgör de typiskt italienska måltiderna som hans äskade Paula (universitetslärare) tillagar. Till lunch sveper man ledigt ett par glas vin och återgår därefter till arbetet.

Böckerna kan synas ganska harmlösa men ger med de olika intrigerna en god inblick i det samtida Italien med skandaler och korrumperade politiker och inte minst maffian.

Själv följer jag alltid med handlingen på en karta med Venedigs kanaler och trånga gränder när jag läser hennes böcker. Venedig är en mina favoritplatser om man kan vistas där någorlunda ‘off season’ så att säga.

003pm

Donna Leon född i USA fyllda 75 och har bott 30 år i Venedig. Hon var från början lärare i engelsk litteratur med Jane Austen som specialitet. Vad jag läst mig till talar hon märkligt nog fortfarande inte italienska. Hennes böcker finns översatta till 34 språk dock ej italienska. Hon vill vara anonym i Italien delvis tror jag beroende på hennes kritik mot det italienska korrupta samhället.

En dag blev de 30 miljoner turister som besöker Venedig för mycket. Staden har knappt 60 000 invånare! Donna Leon tog hon sitt pick och pack och flyttade till en liten by i Schweiz nära gränsen till Italien. Byn har 300 invånare och 300 kor! Hon besöker dock regelbundet Venedig för att insupa atmosfären och flanera utan att bli störd av bilar samt som jag förmodar få idéer till nya böcker.

Den senaste boken som utkommer på Forum bokförlag den 6 juni 2018 heter En fråga om tro – Iskallt mord i ett stekhett Venedig.

Förlagstexten lyder så här

Augustihettan är olidlig och kommissarie Guido Brunetti drömmer om att fly från Venedigs konstanta turisthorder. Men innan han kan ansluta till familjens semesterfirande i de svalare bergen landar ett avslöjande dokument om stadens domstolar på hans bord. En gammal vän misstänker att rättegångar systematiskt förhalas, ibland i flera år. Givetvis tjänar någon på det – frågan är bara vem.

Samtidigt behöver kollegan Vianello hjälp av Brunetti. Hans favoritmoster har hamnat i en bedragares garn på grund av sin starka tro på horoskop. Stora summor försvinner från hennes bankkonton och hon träffar regelbundet en mystisk ”rådgivare”.

 Här har jag skrivit lite mer om Venedig.

Om kartor – St. Kilda – Englands mest otillgängliga plats

Detta är en karta över Skottland från 1580. Det är inte kartan i detta fall som är det mest intressanta, utan den lilla ögruppen St Kilda som ligger 66 km väster om Yttre Hebriderna i Skottland. Ön ligger så långt västerut att den oftast inte finns med på kartor över Skottland.

Den största ön som endast är 6,7 kvadratkilometer heter Hirta och var bebodd ända fram till 1930 då befolkningen evakuerades. Man har hittat fynd som visar att ön varit bebodd redan under bronsåldern.

St Kilda som anses vara Storbritanniens mest svårtillgängliga och ensligaste plats är ett av Skottlands fem världsarv.

Carte_of_Scotlandepm

Pricken längst till vänster är St Kilda.

En vy över den vackra bukten där den numera övergivna byn på ön Hirta ligger.

SONY DSC
Foto Otter

Man kan ta sig hit med guidade turer på sommarhalvåret, men vädret gör att många turer ställs in. Båtresan tar tre timmar med en snabbgående båt (18-20 knop) vid hyggligt väder. Det är säkert en utmaning även för en äventyrare att ge sig ut hit och kanske tillbringa en natt här och inte veta när man kan ta sig härifrån.

Medeltemperaturen i januari är 5-6 grader och i juli 12 grader C. Blåsten når som man förstår ofta upp i enorma vindstyrkor.

Dun,_St_Kildapm
Foto Bob Jones

Överblick av byn omgärdad av en stenmur. Man kan se en liten militärbas till höger.

St_Kilda_villagepmThe Village. The Head Wall surrounds the site, with Tobar Childa top left, the 19th century Street at centre apm
Foto Stephan Hodges

Befolkningen livnärde sig av får, några nötkreatur och man kunde odla lite korn och potatis. Sjöfåglar och ägg utgjorde den huvudsakliga födan. Bland sjöfågel fångades framför allt havssulor, lunnefåglar, labbar och stormfåglar. Av fåglarna använde man fjädrarna och utvann olja till lampor. Fisket var inte särskilt omfattande. Havet var gropigt och vågorna alltför höga och vädret kunde växla snabbt.

På sådana här branta klippor klättrade man för att fånga fåglar och ägg. Männens tår lär ha blivit abnormt utvecklade av klättrandet, som man gjorde barfota.

Bradastacpmpm
Foto Richard Webb

I sådana här pinnar förankrade man rep så att männen kunde klättra ner för de stupbranta klipporna för att fånga sjöfågel och ägg.

RopingpegSt Kildans brukade klättra ner de rena klipporna för att hämta fulmar kycklingar och ägg. Denna stift, nära de branta klipporna i Conachair, kan ha använts för att föran
Foto Bob Jones

Trots att ön tillhörde Storbritannien levde öborna här efter helt egna regler. Det lilla samhället var klasslöst. Man hade inte rösträtt, betalade inte skatt och gjorde inte värnplikt.

Varje morgon lär byns män ha samlats på huvudgatan för att bestämma vad man skulle göra. Det måste mest ha handlat om vad man praktiskt kunde ta sig för beroende på vädret och för att planera för hushållningen samt för uppdelningen av arbetet.

Flera källor beskriver att människorna här var mycket lyckliga. Man dansade och sjöng till vardags. Men efter att kyrkan från Skottland kommit till ön i slutet på 1800-talet ändrades kulturen. De spontana sjungandet tystnade och man tvingades till gudstjänsten såväl söndagar  som vardagar.

 

St-KildansThe Street in 1886pm

Bilden ovan är tagen 1886 och visar bygatan.
Nedan ser man hur husen  mer eller mindre förfallit, men en del har man restaurerat.

The_StreetThe Village Street showing restoration workpm
Foto  Des Colhoun

Detta är kyrkan. Annexet till höger är skolsalen, som byggdes 1884.

Stkildachurch
Foto Bob Jones

Interiör av kyrkan. Som mest bodde här 200 personer. När befolkningen evakuerades 1934 bodde det 36 st här så fanns nog plats för dem i den lilla kyrksalen.

Insidestkildachurch
Foto Bob Jones

Detta är en cleit där man samlade torkad och saltad fisk, ägg i torvaska, fjädrar, korn, potatis, hö, gödsel, torv och saltat lamm

Cleit_above_Village_Baypm
Foto  Bob Jones

Två gånger om året anlöpte en båt från Shetland. Man meddelade sig med omvärlden genom att lägga ett meddelande inne i en träpinne som fästes vid en fårskinnspung som ju var vattentät och sedan släpptes i havet. Otroligt nog hamnade en sådan post ibland på Hebriderna. Ibland i Norge sägs det!!!

St_Kilda_mailboatLaunching the St Kilda mailboat
Foto Richard Kearton

1 200 får med gener från vikingatiden lever helt förvildade här.

Soay_lambs_on_HirtaAttribution Eileen Hendersonpm
Foto Eileen Henderson

Omständigheterna för dessa människor försämrades.  Detta berodde på kryssningsfartygen som började besöka ön, första världskriget, utvandringen och sjukdomar turister förde med sig. Barnadödligheten hade sedan länge varit hög.

I augusti 1930 evakuerades de sista 36 invånarna under stor dramatik på egen begäran. (Det finns uppgifter om att de tvångsförflyttades.) De hamnade på olika platser i England. De talade bara gaeliska och kunde inte göra sig förstådda.

Blotonstkildapm
Foto Bob Jones

En militär ”missile-tracking” station finns kvar.

Den svenska arkeologen Karin Altenberg har skrivit en bok om Hirta som heter Island of Wings.

En bok som är långt mer uppmärksammad och prisbelönt utomlands än i Sverige. Det är en verklighetsbaserad historia om pastorn MacKenzie och hans gravida hustru Lizzie som år 1830 tar sig ut till den isolerade ön för att missionera.

Boken är skriven på engelska och finns inte på svenska. Finns att köpa i Sverige som pocket på engelska och är mycket lättläst.

Här i Svenska Dagbladet finns en trevlig och intressant artikel om Karin Altenberg.

I bloggen ingridsboktankar.blogspot.com/ finns en fin recension över boken.

19497727_max

Källor: Wikipedia text och foto
Karin Altenberg Island of wings

TV-serien Shetland fortsätter

Uppdaterat den 11 juli 2018

I dagarna på börjas inspelningarna av den femte säsongen av serien kan man läsa på Twitter.

1pm

shet

shetland-islands-1001417_1920
Foto Pixabay

Sedan serien startade för ett par år sedan har turismen ökat väsentligt till denna arkipelag där Atlanten möter Nordsjön.

Karaktärerna, det karga landskapet, det snabbt skiftande vädret och Lerwicks gråa stenhus samt inte minst de inte alltför blodiga och invecklade morden har gjort serien till ett uppskattat alternativ till de råa, blodtörstiga och tortyrnjutande psykopater vi matas med i många thrillers och deckare. Ett mord är givetvis alltid ett mord, men de känns något mindre bestialiska i denna TV-serie.

Dessutom är skådespelarinsatserna, som oftast i engelska skådespel, så enormt skickliga. Man uppfattar nästan personerna som verkliga och inte som skådespelare.
Fortsätt läsa ”TV-serien Shetland fortsätter”

Ett broderi på tapeten i stormaktspolitiken

I dagarna kan man läsa om att ett broderi spelar roll Europapolitiken. Det handlar om det unika textila mästerverket Bayeuxtapeten, som aldrig har lämnat Frankrike tidigare. President Macron har lovat att låna ut den till England.

Det är mycket remarkabelt och som någon engelsk museichef säger: ”en gest av extraordinär generositet och bevis på de djupa band som knyter samman våra länder.”

Broderiet finns på museet i Bayeux som ligger i Normandie i norra Frankrike och visar hur det gick till när normanderna med sin härförare Vilhelm Erövraren korsade Engelska kanalen och erövrade England från kung Harald i slaget vid Hastings 1066.

Bayeux_Tapestry_scene51_Battle_of_Hastings_Norman_knights_and_archers

Tapeten är ett konstverk i sig, men även ett historiskt dokument som förutom att visa den medeltida människans liv och vardag även är intressant för arkitekter, arkeologer och astronomer (här bekräftas att Halleys komet rundade solen 1066).

Bayeux ligger ca 1 mil från kusten söder om Arromanches och var en av de första städerna som befriades av de allierade. Inte långt härifrån ligger ju också Dunkerque, som liksom museet i Bayeux är ett välbesökt turistmål i Frankrike.

Fortsätt läsa ”Ett broderi på tapeten i stormaktspolitiken”

Om kartor – En spionkarta från 1500-talet

Den här kartan är ganska känd och kallas för Ambrosius Thoms spionkarta och framställdes ca 1564. Den visar Mälardalen och farlederna in mot Mälaren och Gripsholm från Östersjön.

Det är en vackert handmålad karta. Man drar lätt på munnen och konstaterar att den som ritat den inte visste hur verkligheten såg ut. Men det var just det man inte skulle visa utan man skulle bara kunna orientera sig.

På den tiden hade man inga gamla kartor att gå efter och heller inga kartografiska metoder hur man skulle mäta eller lägga skala på en karta. Inte ens att norr borde ligga uppåt. Syftet med den här kartan var att visa möjliga vägar till Gripsholm. Alltså en riktig spionkarta. Nu kom den aldrig att användas som en sådan. Men den har blivit ett värdefullt dokument över hur man trodde det ungefär såg ut på den tiden.

1024px-Ambrosius_Thomas_spionkarta_1564 - Kopiapm1. Stockholm 2. Vaxholm 3. Hörningsholm 4 Södertälje 5. Nyköping 6. Söderköping 7. Gripsholm 8. Uppsala 9. Sigtuna 10. Almaresträsket

Vad föreställer kartan?
Nu är det inte historien bakom kartan som är intressant. Det märkvärdiga är hur den ser ut och vad den visar. Det ritades inte många kartor på den här tiden. Just för att de inte skulle hamna i fiendens händer.

Kartan som är relativt stor (120×92 cm) är ett försök att visa Mälardalen och farlederna in mot Mälaren och Gripsholm från Östersjön. Väderstrecken är förvirrande med norr placerat till höger.

Östersjön ligger till vänster Mälaren i mitten. Den övre delen av kartan saknas. Södertörn med sin södra spets pekar åt vänster längst ner. Slottet Tre kronor, Storkyrkan och Riddarholmen (då Gråmunkeholmen) visar var Stockholm är beläget.

Vidare ser man en väg mellan Stockholm och Södertälje. Hörningsholms slott på Mörkö med sunden Pålsundet (det övre sundet) och Skanssundet (längst ner) som i historisk tid var en militärstrategiskt viktig farled från södra Östersjön in mot Södertälje. Sunden har därför varit befästa och bevakade i flera hundra år. Sedan tiden för kartans tillkomst har landskapet höjts med cirka 2,5 meter! Pålsundet har alltså blivit mycket smalare och grundare.

Historien bakom kartan och varför den ritades?
Hertig Johan, sedermera kung Johan III, halvbror med kung Erik XIV, (bägge söner till Gustav Vasa) satt fängslad på Gripsholms slott i fyra år sedan han ”råkat i onåd” med sin halvbror.

En av anledningarna till att han sattes i fängelse var att Johan gifte sig med den polska kungens syster, Katarina Jagellonica (Polen var Erik XIV:s arvfiende) och för att han ville återinföra katolicismen i Sverige. (Han var starkt påverkad av den djupt religiösa Jagellonica.)  I fängelset på Gripsholm blev han relativt hyggligt behandlad, eftersom han fick ha Katarina hos sig och fick läsa böcker. De fick tre barn under den här tiden (bl a Sigismund som blev kung av Sverige och Polen).

Man ville försöka få ut honom från fängelset och förberedde sig för en fritagning. Orsaken till kartans uppkomst är alltså en förberedelse till en fritagning av hertig Johan.

P.S. Johan blev sedan kung av Sverige och regerade i 24 år. Erik XIV blev ju sinnessjuk, avsatt och satt i fängelse sin sista tid. Han lär ha blivit förgiftad på order av sin bror Johan.

Vem ritade kartan?
Upphovsman till kartan är en Hans von Wittmansdorf (1540-1596), en preussisk adelsman, och inte Ambrosius Thoms som man länge antagit. Kartan finns numera på Geheimes Staatsarchiv, Preussischer Kulturbesitz, Berlin.

Källa: Ulla Ehrensvärd Nordiska kartans historia, 2006
Kartan från Wikipedia

Louise Penny – En ljusets lek

penny_en_ljusets_lek_omslag_inb_0

Louise Penny – En ljusets lek, Modernista, 2017, Översättning Charlotte Hjukström

I denna den sjunde boken om kommissarie Gamache och Québecpolisen låter den kanadensiska författaren Louise Penny konstnären Clara Morrow ha huvudrollen. Clara som är gift med Peter också konstnär och som alltid betraktats som den stora konstnären av de bägge har vernissage och en efterföljande fest hemma.  Dagen därpå finner man en död kvinna i trädgården.

Handlingen utspelar sig som i alla Pennys Gamachedeckare i den fiktiva lilla byn Three Pines i Kanada. Hon beskriver och till viss del analyserar konst och konstvärlden med konstnärer, kritiker, gallerister mm med stor insikt. Man får en god inblick i  konkurrensen, avundsjukan och missunnsamheten i denna värld så även mellan de båda makarna Clara och Peter.

Det är sommar i den lilla charmiga byn. Byinvånarna som vi som läst hennes tidigare böcker lärt känna är lika trevliga och egensinniga som tidigare. Det gör boken så annorlunda och fascinerande. Penny berör också existensiella frågor och hennes karakterisering av både kommissarie Gamache och hans underordnade vid Québecpolisen är välfångad.

Hon har en otrolig förmåga att få en att mysa med när hon beskriver t ex miljön på bistron i byn och känna dofterna av mat och dryck. Intrigen är väl konstruerad och med små medel förs man framåt i den spännande handlingen.

Skall jag säga något negativt är det att hon fördjupar sig väl länge i en del ämnen och att boken kunde kortats ner något.

Det är nog inte så underligt att Penny tilldelats The Barry Award, Anthony Award och fyra år i rad erhållit The Agatha Award för Bästa kriminalroman.

Har kommenterat nedanstående böcker i samma serie

Förbud mot ett mord, 2015
Den grymmaste månaden, 2016
Begrav dina döda, 2017
(I inlägget om Begrav dina döda berättar jag även om staden Québec)

Om kartor: Paris på 1500-talet

En stadskarta som aldrig upphör att fascinera mig och som jag kan studera länge är en karta över Paris från mitten av 1500-talet. Kartan kallas Truschets (gravör) och Hoyaus (formgivare) Pariskarta.

På åtta kartblad (96 x 133 cm) i träsnitt har Paris 287 gator och 104 byggnader dokumenterats.

1024px-Plan_de_Paris_vers_1550_color

De små husen på detaljerna från kartan nedan får jag lust att förstora lite och ha som mall till ett broderi. Ett pussel med motiv från den här kartan skulle också vara fint att lägga.

Här ser man bl a Montmartre

Plan_de_Paris_vers_1550_Rue_Montmartre

Nedan bl a Saint-Germaine-des-Prés

Abbay_and_Foire_Saint-Germain_-_detail_1550_Truschet_and_Hoyau_map_of_Paris

Louvren

1550_Paris_St-Germain-Auxerrois

Ile de la Cité. Här ser man tydligt alla hus som var byggda på broarna på ömse sidor om Seine.

829px-Île_de_la_Cité,_Île_aux_Juifs_&_Îlot_de_la_Gourdaine,_Plan_de_Paris_vers_1550

Några bilder från Paris på 1500-talet

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

Sidenscarves för stridspiloter

I studerandet av historiska kartor och kartografi som är ett av mina stora intressen har jag stött på några märkliga kartor från andra världskriget som jag vill berätta om. I piloternas utrustning (framför allt de engelska tror jag) ingick en sidenscarf! Vet ni vad man hade den till? Jo på den fanns tryckt en karta över det område i fientligt territorium man flög över. Om man tvingades nödlanda eller hoppa ut i fallskärm skulle kartan på scarvsen användas för att hitta en flyktväg.

Anledningen till att kartorna trycktes på tyg var att de lätt kunde gömmas och att de inte förde något väsen när man vek upp dem. Förutom att bära dem kring halsen som vilken scarves som helst kunde man vika ihop och gömma dem i små utrymmen t ex ett cigarettpaket. De var lätta, hållbara och med vattenfasta färger. I Storbritannien lär man ha tryckt över 3,5 miljoner sådana scarves.

Kopior av dessa Escape scarfs framställs nu av en firma i Paris och säljs som en modeaccessoir. De finns med åtta olika kartmotiv: Leningrad, Rostov, Marseille, Rostov, Teheran, Ankara, Cherydin och Arakan. De är tryckta på rayon och handfållade. I asken de är förpackade i medföljer en bakgrundshistoria. Pris ca 1000-lappen.

banner-WW2-vole-2-1-930x394

Escape-Map-1

escger