När den vackra psalmen Det är en ros utsprungen… sjungs i juletid är det lätt att associera till julrosen.
Julrosen Helleborus niger var känd redan under antiken och användes bl a som medicinalväxt. Roten ansågs vara bra mot förlamning, gikt och förstoppning. Växten är dock giftig och lär kunna orsaka tinnitus, yrsel, kräkningar och hjärtstopp vid stora intag.
Den kunde också fungera som ett hjälpmedel för att få kontakt med andevärlden. Blev livet här på jorden allt för ansträngande kunde man strö ut en ring av julrospulver runt sig och vips så blev man osynlig. Kanske ett tips i dessa coronatider!
Julrosen är ingen ros utan en ranunkel. Det finns över 20 arter och minst lika många sagor och legender om den. Selma Lagerlöf har bl a skrivit om den i Legenden om julrosorna.
Det svenska namnet julros fick den dock inte förrän på 1900-talet, tidigare kallades den nysört. I Sverige är det bara den grönblommande klockjulrosen, Helleborus foetidus, som finns naturligt förvildad.
Klockjulros, stinkande prustrot, grenig julros
Den vanliga vita julrosen blommar tidigt – ofta redan till jul.
Den tål stora delar av det svenska klimatet och självsår sig villigt.
Från 1970-talet har man framställt spektakulära hybrider av den från grönt och vitt till gult, rosa, rött och violett. Blommorna kan också vara fläckiga och kan ha olika former som anemon- eller klockform, och de kan vara enkla, halvfyllda eller fyllda.
Den klassiska vita arten Helleborus niger är den mest härdiga.
Som julblomma och om man inte har alltför varmt inne kan den hålla sig i ett par veckor. Om man plockar bort bladen (använd handskar) och t ex lägger mossa runt kan den hålla sig lite längre. Har den stått i en julgrupp kan det vara värt ett försök att plantera ut dem i trädgården.
Låt dem först stå svalt ett tag efter blomningen (vattna ej) och plantera ut dem tidig vår eller vårvinter. De vill ha kalk och en plats med vandrande skugga. Roten behöver stort utrymme.
Ett mirakel när den blommar mitt i vintern nästa år.