Talgoxarna utanför mitt fönster är lika pigga, glada och underhållande som vanligt – ovetande om den kris vi människor nu genomlever. Trevliga och intressanta bloggteman är svåra att hitta på. Man vill så gärna skriva något fint för att få sig själv och kanske andra att skingra tankarna, oron och ångesten.
Det har blivit så tyst och folktomt runtomkring. Endast cyberetern är full med våglängder av coronabrus. Man måste försöka plocka bort negativa känslor och fokusera på annat. Man måste ha struktur på vardagen läser jag i en artikel.
Hur mycket tacksamhet känner man inte för människor som jobbar i vården och med virusets offer. De som utsätter sig för faran att själva bli smittade. De som sliter till utmattningens gräns för att vårda och förhoppningsvis rädda liv. Vi har skyldighet att efterleva alla regler och rekommendationer för deras och våra medmänniskors skull.
Alla gör tyvärr inte det. Blir mycket upprörd när jag förstår att somliga i riskgrupperna ignorerar föreskrifterna och ändå blandar sig med andra i matvaruaffärer, apotek och på andra ställen.
Glömmer för en stund bort pandemin och ägnar intresset åt talgoxarna utanför fönstret. Fördjupar mig i en mycket intressant artikel av poeten och kritikern Erik Bergqvist om talgoxar med rubriken En mes med väl godkänt i intelligenstest (SvD 28 mars 2020). Han skriver om Anders Brodins, biolog vid Lunds universitet, bok, Smartast bland mesar (Natur & Kultur).
Klickbara bilder
