Etiketter

, , ,

Kommissarie Maigrets renässans
I påskhelgen visade TV4 två filmer om kommissarie Maigret. Några av Maigret-böckerna har även utkommit i nyproduktion. Det är glädjande för de är fortfarande mycket läsvärda kriminalromaner. De dokumenterar också ett Paris som inte finns längre. I filmerna som visades i helgen har man lyckats att fånga den typiska Parischarmen från denna tid då Hallarna ännu fanns kvar i centrum. Även om det var något förvånande att Rowlan Atkinson spelade Maigret. Men det gjorde han OK tycker jag. Däremot var Mme Maigrets roll feltolkad.

006560pxpm
Skaparen till böckerna om Maigret var ju den belgisk
e författaren Georges Simenon (1903-1989). På 1960-1970-talen läste jag många av hans deckare med den karaktärsfulle kommissarie Jules Maigret. Hans främsta attribut är hatten, den mörka överrocken och pipan. Hans främsta egenskaper är eftertänksamheten, lugnet, skarpsinnet och medkänslan med de svagare i samhället. Hans svagheter kanske? är att ta sig ett glas öl så snart tillfälle ges och med vällust njuta av sin hustrus vällagade måltider.

Herbert Tingsten har sagt följande om Maigret som jag tycker ringar in hans karaktär så skickligt: ”Han säger nästan aldrig något filosofiskt eller moraliskt, men verkar genom små, fina medel på en gång outgrundlig, förstående, medkännande och god. Det är en sorgsen hederlighet och effektivitet över hans verksamhet som hos den religiöse bör kunna föra tanken till en både straffande och förlåtande Gud”.

Madame Maigret
Madame Maigret har en betydelsefull roll i historierna. Hon är till det yttre en genuin parisisk lite rundnätt medelålders Madame som sköter hushållet och har inrutade vanor. Lyssnar på sin make och ger honom goda råd i hans pågående utredningar, är förstående och diskret. Hon vårdar ömt sin makes hälsa och väntar alltid med maten – de mest utsökta middagar med fransk husmanskost; ugnsstekt makrill i vittvin för att ta ett exempel. För en hel del år sedan kom ”hennes” välkomponerade menyer ut i bokform av Robert Courtine – Madame Maigrets receptbok.

Bokutgivning förr och nu
J
ag såg alltid fram emot att läsa Simenons nya böcker. På den tiden var det inte sådant väldigt ståhej som det är idag när ett förlag ger ut en bok. Helt plötsligt fanns den där bara – Simenons senaste på bokhandelsdiskarna eller på biblioteket. Vad jag minns gavs de direkt ut som pockets. (Pocketböcker på den tiden var snyggt häftade med fint papper och omslag och pryder sin plats i bokhyllan än idag nästan ett halvt sekel senare!)

En nyutkommen bok idag får en så massiv marknadsföring med författares framträdande i Skavlan, Babel och alla kulturprogram samtidigt och flera sidor långa tidningsreportage och analyserande om barndom och privatliv att det nästan inte finns något för läsaren att uppptäcka själv.

Författaren Georges Simenon
Simenon var en oerhört produktiv
författare. Han skrev cirka 300 romaner (75 st om Maigret, som skrevs mellan 1930-1972) och cirka 500 noveller. Simenon är den mest läste och internationellt mest kände av 1900-talets franskspråkiga författare. Hans framgångar var enorma. Det är noterbart att Gunnel Vallqvist översatt en hel del av hans böcker.
011560pxpm
Simenon var mycket väl förberedd när han skrev sina historier. Han kunde varenda gata och torg i Quartier Latin, Montmartre och Montparnasse. Han gjorde långa vandringar och fångade stämningar, ljud och dofter som få. Man kan känna dofter eller smakerna av en maträtt som han beskriver. Han uttrycker sig med få ord men får med så mycket.

Det har skrivits mycket om Simenons inarbetade rutiner när han tog sig an att skriva en ny bok. Han gjorde ett utkast med vässade blyertspennor av historien och som han sedan skrev på maskin. Han isolerade totalt sig tills han skrivit färdigt.

Historierna är välgjorda och inte alltför långa eller invecklade. De är skrivna med ett klart och okomplicerat språk. De djupa psykologiska analyserna och inte minst de autentiska miljöskildringarna av Paris är fantastiska. Hans underlydande är skarpt tecknade och deras lojalitet med sin chef är obestridlig.

Om Simenon finns mycket att berätta. Jag vill minnas att jag slutade läsa honom när det framkom vilket ful fisk han egentligen var. I sina två äktenskap hade han otaliga älskarinnor och skröt med sina sexuella erövringar som oftast var med prostituerade. Hans dotter blev psykiskt sjuk och sköt sig själv vid 25 års ålder. Simenon kom aldrig över det.

Det som jag tycker bäst om med denna sympatiske deckarfigur Maigret som Simenon trots sina mörka sidor faktiskt var upphovsman till är hans medkänsla för den svage i samhället och hans förståelse för ett brott i vissa fall.

Källa: Åke Erlandsson (fd chef för Svenska Akademiens Nobelbibliotek) SvD 3 nov 2009
-The Culture Trip 14 dec 2016 Ten things you didn’t know about Georges Simenon

-Wikipedia

008560pxpm