Konsten att skriva för hand med en personlig handstil börjar försvinna. Att skriva för hand var förr ett sätt att kommunicera. Det man idag skriver för hand är oftast bara ett minnesstöd t ex inköpslistor, stolpar, komihåglappar osv. avsett för en själv. Skriva brev för hand hör till ovanligheterna.

Ett gammalt minne jag har – ett kärleksbrev skrivet av min mormorsfar till sin tillkommande (se nedan) fick mig att börja fundera på handstilar.

Det finns verkligen tillfällen när handskrift kommer väl till pass. Sådant som ibland kan vara alltför svårt att framföra muntligt, t ex en kondoleans, uttrycka en medkänsla över något som hänt eller drabbat någon eller en gåva till vilken man vill foga några rader med namn och datum, en gratulation av något slag, mm

E-post kan i min värld aldrig ersätta ett par handskrivna rader.

Idag lär sig de flesta barn först att framställa ord med bokstäver på datorn e.d. och att skriva för hand i ett senare skede. Man fokuserar i första hand på innehållet och förståelsen. Att skriva bokstäver med en vacker skrivstil som bildas till ord och meningar verkar ha blivit nedprioriterat. Vad jag ser använder nya generationer mest versaler/tryckbokstäver när de skriver för hand, vilket knappast kan betraktas som en handstil, väl?

Grafologi, dvs. studiet av sambandet mellan utseendet på handskriven text och egenskaper hos den som skrivit betraktas som en pseudovetenskap. Ändå kan man visst uttyda om inte egenskaper så något av personligheten hos en person i handstilen.

Bakom en hoptryckt, liten spretig stil behöver inte finnas en blyg och introvert person. En stor och svulstig stil måste inte tyda på en utåtriktad individ som älskar uppmärksamhet. Runda och jämna bokstäver kan ligga bakom en kreativ och konstnärlig människa, men det måste inte vara så. Man kan dock uttolka om handstilen är skriven av en äldre, sjuk eller deprimerad individ.

Handstilen man tillägnat sig som ung har de flesta kvar hela livet. Den är på sätt och vis ett kännemärke (eller varumärke som man skulle säga idag). Även om man blir äldre eller sjuk behåller man grunderna i sin handstil.

I min ungdom samlade jag på vykort. Detta intresse grundade sig mest på intresset för bilder från andra länder. Utbudet av foton var begränsat och ett vykort från en plats man vill komma till kunde sätta drömmar i spinn.

Dessa vykort har ändrat sitt värde för mig. Idag gläds jag åt det skrivna innehållet på baksidan och ler igenkännande när jag direkt på handstilen ser vem kortet är eller var skrivet av.