Robinson är en rutinerad engelsk deckarförfattare med flyt i språket och med inte alltför komplicerade intriger som utspelar sig i ganska lugnt tempo.

Denna gång vet man inte om det handlar om ett mord eller självmord när man hittar en undernärd och fattig död man. Inga självklara ledtrådar kommer fram i den omfattande polisutredningen, men Banks ger sig inte trots order från högre ort.

Bokens titel Revolutionens barn anspelar på de politiska aktiviteterna på vänsterkanten bland studenterna och när gruvarbetarna strejkade i 1970-talets England. Intressant att läsa om hur hårda tider det var och att man t ex stängde av elen under långa perioder.

Kommissarie Banks är en sympatisk person, lite enstöring privat, men uppskattad i det sociala livet och som chef. Man myser med honom när han sitter med sin Laphroaig (uttalas la-frojg – om någon undrar!) på sin inglasade veranda när regnet smattrar på taket och lyssnar på musik. Musiken finns ju med överallt där Banks är.

På en femgradig skala får den 3.